E Unibus Pluram, del 1

Jag har precis läst klart en essä som heter E Unibus Pluram av David Foster Wallace. Essän var så intressant och spännande att jag tänkte att jag måste skriva lite om den. Det kommer antagligen bli två delar, den här där jag pratar lite om bakgrunden till essän och nästa del som behandlar själva ideerna.

Själva essän kan hittas här

Jag hittade essän när jag letade runt efter något David Foster Wallace hade skrivit som var gratis. jag ville bekanta mig med honom och se ifall dt var värt hade köpa hans magnum opus: Infinite Jest. Efter att ha läst det här är jag tvungen att grabba tag i den.

DFW är postmodernist. Han är så postmodern som man kan bli och essän handlar om just postmodernism i amerikansk tv och literatur i början på 90-talet. Det är intressant att essän är skriven i början av nittitalet (han nämner år 1990 ganska ofta och jag vet att den inte är publicerad senare än 93), han står i början av det ironiska årtiondet och beklagar sig över ironi! Om han bara visste vad som skulle komma.

Han referar till åttiotalet som det "ironiska åttiotalet" och nu på 90-talet så hoppas han att trenden ska vända. Henrik schyffert gjorde för ett ett par år sedan en show som handlade just om det ironiska 90-talet. Han var ju med i killinggänget och upplevde hur tv förändrades first hand så att säga. han hävdar att ironin tog slut på premiären av lukas moodysons fucking åmål och jag kommer ihåg en artikel jag läste i dn kultur om att skribenten saaknade ironin, men har det verkligen blivit någon skillnad? Jag upplever vår tid om än inte ironisk men lika cynisk och rebellisk (som det står i essän) som de tidigare decenierna.

DFW använder mycket referanser och jag tror inte jag begriper hälften av dem. De flesta verkar vara amerikanska skådespelare eller kändisar och han referar ofta till TV-serier som jag inte tror tog sig över atlanten. Det är kul att se 90-talet med fräscha ögon, någon som inte cynisk analyserar en svunnen tid utan någon som kommenterar nuet. Bland annat beskriver han Married with children (med al bundy) som fräsch och kaxig, en serie som gör något nytt.

Jag blev översakad att konceptet om the lowest common denominator inom media fanns redan då. idag pratar man mycket om det när det gäller innehåll (content) på nätet. Det är anledningen till att memes blir så högt röstade på reddit istället för intressanta artiklar. Han gör också observationen att alla sit-coms igentligen är samma historia med olika yta. Hur skiljer sig historierna i the big bang theory och how i met your mother till exempel? inte mycket.

Jag älskar hans språk, jag är väldigt svag för ordbajsande engelsktalande författare och DFW har verkligen ett stort ordförråd. jag tycker mig vara ganska bra på engelska, jag läser och lyssnar på engelska hela dagarna på nätet och jag kan knappt minnas senaste gången jag läste en svensk bok, ändå var jag tvugnen att hiva fram en ordbok flera gånger för att förstå hans vindlande meningar.

Jag tänker sluta här för jag märker att jag inte har någon röd tråd utan att det här bara är en lös samling tankar. Jag kommer försöka skriva ihop ett inlägg om själva idéerna men det kommer antagligen bli lika svammlande som det här.