Det är Franska runt omkting mig på alla sidor. Jag har flyttat till syd-västra frankrike tillsammans med min flickvän. Ingen talar engelska. Sakta men säkert börjar jag plocka upp språket.
Något som slår mig medan det här händer är hur ljuden hämtar mening.
Jag har märkt att de flesta franska ord jag känner igen inte har en fransk betydelse på samma sätt som engelska ord har engelska betydelser eller svenska svenska. När jag hör ett svenskt eller engelskt ord så är meningen bara där. Ibland har olika ord samma mening (abstract och abstrakt) och ibland kan de användas för att utrycka samma sak men inte vara lika (chair och stol, detta är förövrigt ett fenomen som förtjänar mer utredning) .
När jag hör franska ord så är de bara ett fåtal som har en fransk mening (bonjour t.ex) resten av orden har en ikonisk mening (la rue betyder "the road"). Ljuden själva är inte meningsbärande utan är endast pekare på ett passande engelskt ord. Att de pekar på ett engelskt ord och inte på ett svensk är också intressant: jag gissar att det kommer ifrån att när jag frågar om något ord så får jag en engelsk förklaring. Det franska ordet blir associerat med ett engelskt men inte ett svenskt.
Att höra orden är också intressant. Om jag är trött så orkar jag inte lyssna efter induviduella ord utan allt blir bara en ström av ljud. Om jag koncentrerar mig kan jag urskilja var orden slutar och börjar.
Ett häftigt fenomen som jag upplevt ett par gånger är att jag har hört någon säga en fras som låter helt som rappakalja. Jag har inte uppfatat vilka eller hur många ord som fanns i frasen. Plötsligt, efter kanske fem-sex sekunder så "hör" jag i mitt huvud vad som sas. Jag har samtidigt ett minne av att jag inte visste vilka ord det var och ett minne av vilka ord som sas. mycket häftigt.
Jag gissar att fenomenet beror på att ord är inte något fysiskt utan en abstrakt konstruktion. Vi kan abstrakta ord som vi matchar ljud mot. När vi hör någon prata och kan språket så lyssnar vi egentligen på de abstrakta orden (vi lyssnar mest på dem iallafall) och inte på ljuden. När man stöter på ett språk man inte kan så har vi inga abstrakta ord att lyssna på utan vi hör bara den otolkade strömmen av ljud som kommer från munnen.
Jag har kastat in mina upplevelser i en jackendoffsisk Parallel architecture och de har nog blivit färgade av det. Jag hypotiserar att man går igenom tre faser när man lär sig ett (talat) språk: phonologiskt, syntaktisk och semantiskt. I början processen befinner man sig i den phonologiska fasen: man försöker bekanta sig med de ljud som används i språket, vilka ljud är meningsbärande och vilka kommer bara med?
I den andra fasen (som jag befinner mig i nu) börjar man urskilja ordens gränser och de första gramatiska reglerna. Man börjar sortera ljuden i object, subject, verb, adjective osv.
Den tredje fasen är då man främst intresserar sig för meningen bakom ljuden.
När jag säger aatt det är faser så menar jag kanske mer områden som man fokuserar på. är man i den semanstiska fasen krävs det inte särskilt mycket koncentration för att hör vilka ljud det är. faserna är alltså heirarkiska men inte diskreta, man kan lätt röra sig mellan de olika fokus områdena men det krävs att man bemästrar den phonologiska delen för att man ska kunna bemästra(,utforska, processera, använda, fokusera...) den syntaktiska delen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar