Ibland när jag sitter vid datorn eller tittar på tv så lägger jag min höger hand på mitt knä. Jag börjar känna runt knäskålen, trycker till lite på senorna och känner hur de fjädrar tillbaka. Sen låter jag fingrarna vandra över till till insidan av knät, där lårbenet och smalbenet går ihop. Där emellan knäskålen, lårbenet och smalbenet är d et en grop. Jag älskar den gropen.
I snart ett år har mitt högerknä krånglat. Plötsligt går något sönder i det, nån liten broskbit lossnar, och knät sväller upp. På nån sekund så ändras plötsligt mina närmaste 2-4 veckor. Istället för att kunna göra precis vad jag vill, springa, cykla, dansa, träna, så måste jag vila. Efter vilan kommer tiden med rehab, supertråkig och själadödande träning.
När jag kan känna gropen vid sidan av min knäskål då vet jag att knät mår bra. Ifall jag lyfter något tungt eller är ute och cyklar för långt försvinner gropen. Knät fylls med vätska och musklerna runt om knyter ihop sig, kroppens egen gipsning. Att känna gropen betyder att jag inte behöver äta värktabletter eller ha svårt att somna på grund av den molande värken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar