social kognition

jag är inne på slutspurten i en kurs som heter social kognition.

fullständigt värdelös kurs.

den har inte lärt mig något om hur männsiskor interagerar med varandra. den har mest fokuserat på att säga att embodied kognition är det bästa någonsin utan att ge någon konkret förklaring på varför. jag hade hoppsats att jag skulle lära mig några metoder för att analysera människor i grupp men istället har jag fått huvudet fyllt med en massa buzz-words.

just det: spegelneuroner förklarar också allt, just so you know!

oreleaterat till kursen så har jag lärt mig att jag vill berätta historier. inte historier i form av skönlitteratur (altough, det skulle också vara ballt...) utan i formen av förklaringar om hur världen fungerar. vi använder narrativ för att förklara varför saker är som de är och jag skulle vilja vara med och förklara saker. Jag skulle vilja läsa någon kurs om metaforer eftersom metaforer och liknelser är det som bygger upp narrativ.

Jag har även rejält snöat in på cyklar. kanske det beror på att jag inte haft så mycket social kontakt här men cyklar är ändå något jag går omkring och tänker på mycket.

En idé jag fick igår kombinerar allt detta: cyklar, historier, social interagering.

Jag skulle vilja skapa ett webzine för cyklar. jag skulle vilja skriva content som är ruffigt och punkigt. så mycket av cykelmedia fokuserar på de rena och fräscha nyaste cyklarna medan vi som faktiskt cyklar gör det i regn och lera med prylar som går ssönder stup i kvarten. jag skulle vilja få människor att relatera till det. jag har en hel del uppslag men känner att jag måste jobba på att skriva (och fota) först för att göra min vision rättvisa.

Det intressantaste tycker jag ändå är själva utformningen av varje issue: Jag har snöat in på web-design och Coralie håller på att lära sig css. detta har gjort att mina ögon har öppnats för alla de möjligheter som finns när det gäller att utforma sättet vi levererar vårat content. jag har hittils inte sett något webzine som helt tar till vara på det digitala mediet. de flesta gör något så hemskt som en bläddertidning men digitalt. vilket slöseri!

säg att vi har fyra issue's varje år, då skulle vi kunna skapa en ny mall för varje nummer. varje nummer har sin egen identitet och utformning. ljusa färger på våran och muggiga på hösten. beroende på de artiklar vi har så presenterar vi dem på olika sätt. inget CMS som slätar ut olikheterna mellan nummrena.

jag tänkte börja jobba mot den här drömmen och kommer börja med att lära mig skriva artiklar. alldrig gjort det förut så vi får se hur det går.

sport och Sport

OS är över.

Jag är glad, lättad och lite melankolisk över det. Dels så förstörde OS mycket av min vardagliga rutin: tv-serier slutade sända, man var tvungen att hålla sig uppdaterad om sportar man inte bryr sig om och eftersom ingen av atleterna verkade glad över att bo i fallfärdiga fuskbyggen i ryssland så var hela spelet lite av ett anti klimax.

Det jag kommer sakna är de roliga sporterna. dels såg det ut som skidorna helt slog knockout på snowboard när det kom till (speciellt) slopestyle och halfpipe. det var bara kotsenberg som gjorde ett intressant åk i slopestylen och i halfpipen kunde jag inte se någon skillnad på åkarna. skidåkarna hade mycket större variation i sina åk i båda diciplinerna. det var fantastiskt att se. Snowboardåkarna måste helt klart rycka upp sig om de vill vara relevanta och inte bli en enkel-planks-version av freestyle. låt oss hoppas på terjes halfpipe experiment som kommer komma senare i vår. där kanske de kan hitta lite kreativitet och diversifiering.

Det var ocksså väldigt kul att sitta och chatta med Niklas under längdskids-tävlingarna. Niklas är mycket insatt och väldigt rolig att chatta med. han gav lite insikt som jag inte fick från de franska sändningarna.

apropå franska sändingar så var det ganska kul att tävla mot dem här i hushållet. min flickväns pappa är lite sport-tokig och höll reda på varje gren där fransmännen hade en tävlande. ifall de fick en medalj så var sverige tvungen att ta en medalj för att hålla status que i hemmet. OS slutade med en seger i medaljligan till frankrike med 15 medlajer mot sveriges  14. frankrike hade också fler guld så de var klara vinnare som atlet producerande nation.

den bästa överraskningen var short-track tävlingarna. väldigt underhållande tävlinga där allt kan förändras vilken sekund ssom helst. personligen tycker jag också att meta-tävlingen, med prtester från lagen  osv, är väldigt underhållande. gärna mer sånt på TV! sverige borde ju kunna göra sig bra ifrån där... vi har ju hockey rinkar så det räcker i alla fall. problemet är väll att ddet inte finns någon presitige i sådana sporter i sverige. i sverige ska man syssla med lagsport eller uthållighetssport och därmed basta!

Jag har också själv sportat en hel del! börjar ta cyeklturer med som är mycket längre och tuffare än jag kunde tididgare (35km+ och 500hm+ med MTB på väg). känner mig stark och hoppas på en kul cykelsäsong med en sån här bas. har varit en sväng på bmx-banan också (superkul! mer sånt) och sprungit backintervaller (!).

god sed i ny teknik

jag fyllde år i helgen och fick massor med gratulationer på facebook. Det är ett kontsigt fenomen att skriva på någons vägg (eller "tidslinje" eller vad det nu kallas) att man gratulerar dem. Det är också svårt att veta hur man ska svara. jag har sett många som tackar dagen efter genom att skriva en status-uppdatering. En del brukar kommentera varje inlägg med ett litet "tack!". Själv tryckte jag på "gilla" för allas kommentarer.

Det var speciellt en person som jag har upptäckt skriveer personliga medelande på varje gratualtion. Det var nog den gratulationen som värmde mest, det känndes som om nån faktiskt brydde sig. något som jag har funderat över många gånger är om man inte borde skriva ett script som automatiskt gratulerar folk men eftersom den här personliga touchen som jag fick med det där medelande så tror jag jag skippar det. vi låter det vara mer genuint istället.

jag undrar om någon blir sårad av att man inte får en gratulation via fb? jag bryr mig inte så mycket, att skriva på någons vägg (som man blir promptad av via fb) är den lägsta formen av gratulation. om det var någon som glömde gratta mig så märkte jag inte det. det händer nog ganska ofta att jag missar att gratulera någon, främst eftersom man inte får den lilla prompten när man använder fb-appen och jag sitter oftast med mobilen.

Däremot blev jag sårad när jag inte fick något mejl från mina föräldrar. Om jag hade varit i sverige hade jag förväntat mig ett telefon-samtal och nu förväntade jag mig ett mejl. Det tar marginellt mer tid och ansträngning att skicka ett mejl än att skriva på fb och det känns lite mer genuint. Jag tog på ett väldigt klumpigt sätt upp att jag kände mig sårad att jag inte fått ett mejl och fick en icke-ursäkt tillbaka. kändes inte bättre det.

Det är lustigt vilka regler som finns om hur man ska bete sig med ny teknik. Mina föräldrar är uppenbarligen inte medvetna om hur man ska göra. Mina bröder och mina vänner däremot vet vilken kommuniktations-form som lämpar sig när man ska gratulerar någon som står en nära.

Jag gjorde själv en fadäs här om dan, eller, frågan är om det är "gillningar" som är otydliga? Jag tog en bild på ett hus som brann och la upp det på instagram. vanligvis får jag en handfull likes oavsett vad jag lägger upp men den här bilden fick inte någon. Det jag undrar är ifall jag gick över en gräns som postade en bild på ett brinnande hur (det var ingen som kom till skada och huset var fallfärdigt redan innan så det var inte en stor ekonomisk förlust, möjligtvis emotionell förlust) eller om mina följare har ett anna koncept om hur gillningar fungerar?

En bild kan man tolka på åtminstånde två olika sätt: ikoniskt och... metaforiskt? vet inget ord som kan beskriva det bra...

när jag tolkar en bild ikoniskt så tolkar jag det som bilden föreställer. Om jag like'ar en bild på någon som tar examen så like'ar jag inte bilden i sig utan det den föreställer, dvs: jag like'ar att någon tog examen. jag kan också tolka en bild utan att ta till hänsyn vilka fysiska omständigheter som fanns när bilden togs. T.ex brukar jag like'a rätt många bilder på hus och annan arkitektur där fotografen försöker fånga en viss linje eller färgkontrast. i det fallet är det inte huset jag vill visa min uppskattning för utan det är bilden i sig som jag vill propsa.

I mitt fall tycker jag att bilden definitvt kunde varit bättre, det var en lyktstolpe mitt i vägen bland annat, och jag skulle alldrig uppmana någon att propsa något som skadar andra. Men scenen i sig var rätt dramatisk: svart rök och lågor, oroliga människor runt omkring. jag hade väll hoppats på att de dramatiska omständigheterna skulle göra att någon tyckte att den förgyllde deras dag.

Antagligen gick jag över gränsen.

Frågan är dock kvar och fortfarande intressant. när skiljer vi på om vi like'ar bilden eller det bilden visar? kan man ens göra den distinktionen?

I fem dagar försmäktade jag på denna ö

Måndag till fredag, fem dagar, hade jag magflunsa. Den är fortfarande inte helt över nu på den 6e dagen men jag mår betydligt bättre. väldigt syndd bara att jag missade en vecka som hade kunnat vara riktogt bra.

När vi kom hem från biarritz i söndags kväll så hade jag massor med energi och planer men allt sket sig, literally, på natten till måndag. vi hade planerat att åka upp i bergen för att åka skidor en dag och eftersom jag fyller år så skulle det bli lite firande med.

Vi åkte upp i bergen men det blev ingen skidåkning av. I onsdags när vi var där så var det perfekt väder: 20 cm nysnö och solsken. istället för att dra på mig en snowboard så gick vi omkring nere i dalen och tog en lunch. Sen åkte vi hem. Jag hade feber.

Bergen har gett mig mersmak dock. jag hittade en karta på turistkontoret som visade olika cykel-leder. De visar vägen till slingor med 1400m klättring och utförsåkning. Det finns riktigt balla dagsturer man kan ta.

Födelsedagen blev också katastrof. vi gick till "le berry", en bistro som serverar mycket god mat. jag hade träffat doktorn samma dag och han hade gett mig stränga order att inte äta något avancerat med såser och likande. jag åt såser och likande. efter det mådde jag skit. jag mådde faktiskt skit hela dagen och funderade på att ställa in  men gjorde det inte eftersom min flickvän hade ordnat med allt och det vore synd att inte ta tillvara på det. det värsta är att jag smittade åtminstånde en gäst. det känns inte ok.

Just det, jag var ju hos doktorn. att gå till doktorn här skiljer sig från sverige. För det första så är de billigare och för det andra (och det här gillar jag nå djävulskt) så behöver man inte övertyga dem om att man är sjuk. Hos alla läkare jag har besökt (såvitt jag kan minnas) i sverige så har jag alltidbehövt övertala dem om att jag faktiskt behöver hjälp. Det har känts som en rättegång.

Jag brukar förbereda mig genom att kolla på nätet för vad jag kan ha och memorera symptomen. sen när man möter dem måste man stå på sig och inte vika sig en tum när de föreslår att man ska hem och vila för att det kanske blir bättre sen. Den enda funktionen Läkare har (i alla fall de på vårdcentralen) är att stå mellan mig och min medicin. De vill inte kosta länet för mycket pengar och därför tycker det att ipren kan nog bota det jag har, oavsett vad det är, det blir billigare så. Allra billigast blir det ifall patienten bara går hem och dör utan att göra så mycket väsen av sig.

Läkare på svenska vårdcentraler är hemska och genuint elaka.

Annat är det i frankrike. Tydligen så kan man likna deras vårdsystem som ett oändligt djupt hål där lastbillar med pengar kommer och står på kö för att tippa. Läkaren började med att göra en allmän undersökning på mig. han kollade blodtryck, puls, andning, allt! Detta har inte hänt i sverige sedan jag var liten och mamma tog mig till läkaren för den årliga undersökningen. Sen skrev han utan knussel ut ett recept på 4 mediciner.

Medicinerna kostade ca 200 kr, i sverige hade de kostat 200 kr styck! dessutom får de tillbaka de mesta av kostnade för mediciner via sin "social security" så i verkligheten kostar den bara ett tiotal kronor för en fransman.

Ett par positiva punkter som avslutning: jag har slutat röka, eller rättare sagt så har jag inte rökt sen i söndags vilket är ganska fräsht. Jag håller på att vänja mig av från kaffe, inte druckit det på 3 dagar. tydeligen tar det 5 dagar att avvänja sig så ta i trä att jag ska må bättre snart. Jag tror jag även har gått ner i vikt. Att bara äta lite ris i 5+ dagar gör att man tappar lite.

Imorgon fyller jag 27 år. Hoppas på ett bra år, mitt 25e år var nog det bästa i mitt liv och det 26e var inte långt efter.

mår dåligt

Jag fick en släng av vinterkräksjukan igår. Mår fortfarande rätt kasst idag. jag har också haft problem med mina kurser. Det finns en speciell person på data-instutitionen på Umeå som verkligen skulle behöva gå en charm-kurs. maken till spydig person för man leta efter.

Jag har massor med småbråk med flickvännen också. Beror antagligen på att jag är trött, jag brukar bli stingslig när jag inte får sova tillräckligt.

Det kan också bero på att jag börjar bli lite trött på att sitta inne i den här lägenheten dagarna i ända. jag måste komma ut på något vis men det verkar så jobbigt. Har inte energin just nu.

Kanske beror det på att allt i det här landet är kallt. Alla lägenheter är fyllda med den fuktiga kalla luften som finns utomhus och tränger sig in genom kläderna. jag har inte känt mig varm på två veckor. jag sover med ylle-sockar. Golven är också kalla. Det är nog om fötterna jag fryser mest. jag hoppar från matta till matta som om golvet vore lava, fast kallt istället för varmt. Jag förstår varför fransmännen går omkring med skor inomhus.

En del dar är som de är.

Idag gick många koppar sönder. både föll i golvet när min flickvän gick omkring i köket. Den ena var rätt mycket mitt fel, jag hade stält den precis framför en grej som hon behövde och hon såg den inte.

Dagen har inte bara varit trasig. jag har culat i frankrike för första gången! Tog en liten tur på 20 km där jag spenderade den mesta tiden med att försöka hitta tillbaka hem. Jag fick dock se ett par vackra vyer över de snötäckta bergen och fick en rejäl klättring.

Cykeln jag använder, ett lån från min beau-pere, är däremot tok-stor. jag känner mig som stålmannen när jag sitter på den. Förövrigt så är Fransk lera mycket halare än Svensk.

en tanke om språk

Det är Franska runt omkting mig på alla sidor. Jag har flyttat till syd-västra frankrike tillsammans med min flickvän. Ingen talar engelska. Sakta men säkert börjar jag plocka upp språket.

Något som slår mig medan det här händer är hur ljuden hämtar mening.

Jag har märkt att de flesta franska ord jag känner igen inte har en fransk betydelse på samma sätt som engelska ord har engelska betydelser eller svenska svenska. När jag hör ett svenskt eller engelskt ord så är meningen bara där. Ibland har olika ord samma mening (abstract och abstrakt) och ibland kan de användas för att utrycka samma sak men inte vara lika (chair och stol, detta är förövrigt ett fenomen som förtjänar mer utredning) .

När jag hör franska ord så är de bara ett fåtal som har en fransk mening (bonjour t.ex) resten av orden har en ikonisk mening (la rue betyder "the road"). Ljuden själva är inte meningsbärande utan är endast pekare på ett passande engelskt ord. Att de pekar på ett engelskt ord och inte på ett svensk är också intressant: jag gissar att det kommer ifrån att när jag frågar om något ord så får jag en engelsk förklaring. Det franska ordet blir associerat med ett engelskt men inte ett svenskt.

Att höra orden är också intressant. Om jag är trött så orkar jag inte lyssna efter induviduella ord utan allt blir bara en ström av ljud. Om jag koncentrerar mig kan jag urskilja var orden slutar och börjar.

Ett  häftigt fenomen som jag upplevt ett par gånger är att jag har hört någon säga en fras som låter helt som rappakalja. Jag har inte uppfatat vilka eller hur många ord som fanns i frasen. Plötsligt, efter kanske fem-sex sekunder så "hör" jag i mitt huvud vad som sas. Jag har samtidigt ett minne av att jag inte visste vilka ord det var och ett minne av vilka ord som sas. mycket häftigt.

Jag gissar att fenomenet beror på att ord är inte något fysiskt utan en abstrakt konstruktion. Vi kan abstrakta ord som vi matchar ljud mot. När vi hör någon prata och kan språket så lyssnar vi egentligen på de abstrakta orden (vi lyssnar mest på dem iallafall) och inte på ljuden. När man stöter på ett språk man inte kan så har vi inga abstrakta ord att lyssna på utan vi hör bara den otolkade strömmen av ljud som kommer från munnen.

Jag har kastat in mina upplevelser i en jackendoffsisk Parallel architecture och de har nog blivit färgade av det. Jag hypotiserar att man går igenom tre faser när man lär sig ett (talat) språk: phonologiskt, syntaktisk och semantiskt. I början processen befinner man sig i den phonologiska fasen: man försöker bekanta sig med de ljud som används i språket, vilka ljud är meningsbärande och vilka kommer bara med?

I den andra fasen (som jag befinner mig i nu) börjar man urskilja ordens gränser och de första gramatiska reglerna. Man börjar sortera ljuden i object, subject, verb, adjective osv.

Den tredje fasen är då man främst intresserar sig för meningen bakom ljuden.

När jag säger aatt det är faser så menar jag kanske mer områden som man fokuserar på. är man i den semanstiska fasen krävs det inte särskilt mycket koncentration för att hör vilka ljud det är. faserna är alltså heirarkiska men inte diskreta, man kan lätt röra sig mellan de olika fokus områdena men det krävs att man bemästrar den phonologiska delen för att man ska kunna bemästra(,utforska, processera, använda, fokusera...) den syntaktiska delen.