på resande fot

sitter i barndomshemmet och skriver ett snabbinlägg. jag har putsat lite på ett par inlägg men de har inte blivit jättebra så jag sparar dem till senare när jaag har tid att skriva om dem.

tid har väll varit lite av temat den här veckan, eller att jag har för lite tid. jag har varit stressad dagligen i snart 3 månader. ibland är det bra stress som triggar igång mig men ofta är det bara ångestladdad stress som får mig att må dåligt. Den får mig att känna att jag inte når upp till målen.

Jag hyser väll inga större förhoppningar om att jag kommer vara stressfri nästa vecka heller men jag hoppas trenden går dit iallafall. På tisdag bär det nämligen av till frankrike och till min fina flickvän. jag ska bo hos henne i förhoppningsvis två månader innan jag måste tillbaka till umeå. vi kmmer bo i sydvästra frankrike i en medelstor stad. Jag är väldigt peppad på att uppleva frankrike "innefrån" och att förbättra min franska, vilket inte kommer vara så svårt.

Att lära sig franska kommer faktiskt bli skitkul. Inte bara för att jag kan prata med fler människor och får tillgång till utryck, metaforer och annan strukturering utan för att jag faktiskt kan testa i praktiken många av de teorier och modeller som jag pluggat. Jag tror inte det kommer bli lätt men det kommer bli spännande.

För att gå tillbaka till stress: Jag är ganska orolig att jag kommer bli överstressad, att jag kommer vänja mig vid att alltid ha lite ångest och söka mig till sådana situtiioner som framkallar det. jag vill inte vara ångestfylld hela livet, Jag vill vara glad och fri.

Det verkar dock som jag börjar kunna hanteras med ångesten och den press som jag lägger på mig själv. Vanligtvis känner jag ett tryck på mig själv att jag måste prestera mitt absulut bästa på varje uppgift som kommer. För uppgiften jag har nu så känner jag att det är ok om det inte blir helt rätt. Kanske är det för att jag inte riktigt tycker om läraren. kanske är det att jag har mognat lite och inte tycker det är hela världen om något blir lite fel.